För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen om att upprepningar är stilens död. Idag upptäckte jag en ganska liten men ändå retlig repetition av ordet ”satt” i en av mina krönikor på Cornucopia. Jag skriver ”… hur jag själv satt och lyssnade på mina kolleger då de i fikarummet satt och skrockade …”, missen är alltså ordet ”satt” som jag har använt två gånger alldeles för tätt inpå varandra. Till mitt försvar är detta ett ganska litet och obetydligt ord som är lätt att missa när man korrekturläser texter och som dessutom inte stör texten särskilt mycket. Men ändå.

Imorgon om jag har tid tänkte jag skriva ett inlägg om felsyftningar. Vilken jävla CLIFFHANGER va?