Förra vintern var jag hemma hos farmor och ställde in min vespa i hennes garage. Snön hade kommit redan i november, nu var det långt in i februari och den låg fortfarande kvar. Jag beklagade mig över den långa vintern. Farmor Allie är gammal brevbärare och klagar inte i onödan över dåligt väder, men till min stora förvåning stämde hon in i min klagosång. Snön smälter ju aldrig, konstaterade hon bistert och såg ut över sin vitklädda trädgård. Det gav mig lite perspektiv, farmor är 83 år gammal och säger hon att det är en riktig vargavinter så kan man inte gärna ifrågasätta henne.

Samma vinter hälsar jag på min morfar Thure. Han är 92 år gammal och blir överlycklig när jag plingar på. Vi går in i köket och han gör i ordning fika åt oss båda, han sätter på kaffe i perkolatorn och tar fram en påse bullar ur frysen. Bullarna lägger han i mikron och börjar plocka fram assietter och koppar. Vi småpratar i skramlet och jag frågar om jag kan hjälpa till. Nej nej, säger han och fortsätter muntert.

Efter ett tag sneglar jag mot mikron. Vet han verkligen vad han håller på med? Har inte bullarna varit inne lite väl länge? Om mikron sprängs eller börjar brinna, vad gör jag då? Jag visar inte att jag börjar bli lite nervös, utan fortsätter prata och söker med blicken efter en brandsläckare.

Mikron plingar och morfar tar ut bullarna och serverar kaffet.  Bullarna är PERFEKT varma och jag skäms över att jag tvivlat på hans förmåga. Sedan fikar vi länge och morfar berättar fantastiska historier om hur han och mormor kom till Sverige från Finland, om hur han spelade kort med ryssarna under finska vinterkriget och vägrade lyda under pennalismen i finska armén. Morfar är kanske den ärligaste (en gång när han hittade en femhundring på marken lämnade han in den på polisstation) och vänligaste människa jag träffat, men han tar ingen skit. När en gammal arbetsgivare gav honom dåliga villkor tog han sin mössa och gick. Jag sa till honom EN gång, berättar morfar stolt, och jag står vid mitt ord.

Kanske är det bara jag, men är det inte trots allt märkligt att vi inte umgås mer med våra gamla? För så är det ju, vi träffar våra gamla allt mer sällan nuförtiden. Egentligen är det obegripligt, deras erfarenheter är ovärderliga men det verkar som om vi är så uppfyllda av vår egen förträfflighet och modernitet att vi helt enkelt struntar i dem. I många andra länder är man vördnadsfull inför åldrade människor, i Sverige låter vi Carema ”ta hand” om dem.

Därför blir jag också glad när jag hör att farmor och morfar numera går på dagverksamhet på ett äldreboende där de tar mycket väl hand om de gamla. Det är bingo, körsång och andra aktiviteter där de kan träffa varandra och ha trevligt, anordnat av anonyma välgörare som gör våra gamla lyckliga. När farmor berättar om det för mig är hon alldeles lyrisk. Hon är där varje tisdag och torsdag, och det finns bara EN enda sak som inte är bra.

Thure har hamnat i onsdagsgruppen. Det är synd, tycker farmor.