Genom rondellen i Årjäng rullar sakta en ombyggd Volvo. Någon har förlängt den till en slags limousin. Särskilt glammig är den dock inte, den ser bedrövlig ut, jag kan känna doften av kiss, öl och spyor på håll. Högtalarnas bas vibrerar genom hela stadskärnan, folk tittar och ur de nedvevade fönstrena hör jag hur ett gäng killar vrålar på just det sätt som bara druckna landsortsgrabbar kan. Det är ett parningsrop, förstår jag, men här finns inga tjejer.

Det hela känns mycket sorgligt, men låt mig återkomma till det. Jag har varit i en hel del andra småstäder och Årjäng skiljer sig på väldigt få sätt från dessa. Närheten till Norge innebär en strid ström av norrmän i jakt på billig sprit och mat. Travbanan gör att staden dyker upp i travprogrammen på tv någon gång om året, som ett animerat vykort från Sveriges fattigaste kommun. Men förutom travbanan och norrmännen är Årjäng på intet sätt annorlunda än andra småstäder på landsorten.

Samma mekanismer som pågår i alla andra småstäder gör det även här. Jag har spenderat nästan alla min barndoms somrar här, redan när jag var liten förstod jag att det var någonting som inte stämde i Årjäng, men det är först nu jag förstår vad det är.

Hemma i Stockholm träffar man ofta tjejer från landet som flyttat till Stockholm. De berättar om hur de lever i en kappsäck, kläder och alla tillhörigheter i väskor och påsar som de kånkar runt mellan olika andra- och tredjehandskontrakt, ofta bara några månader långa.

En tjej berättade hur hon puffade en kille på Facebook som hon inte kände men som ”såg bra ut”, en vecka senare flyttade hon in hos honom i Tumba. Någon annan flyttade in hos sin syster och hennes snubbe, när de sedan fick barn flyttade hon runt i olika andrahandslägenheter innan hon köpte en pytteliten lägenhet i Midsommarkransen för nästan två miljoner. Trots att hon inte hade något fast jobb, helt desperat efter några vändor på den tuffa bostadsmarknaden i Stockholm.

Drömmen om storstadslivet lever de här tjejerna ofta ut på klubbarna kring Stureplan. I skenet från neonljusen dansar de, träffar killar, dricker gratisdrinkar, åker svarttaxi hem till förorten och lever livet. De tar jobb på något café, en bensinmack eller restaurang. I hjärtat finns småstaden kvar, vissa bloggar så att vännerna från orten kan följa deras liv. Trots att de verkar ha väldigt kul får jag en känsla av att de många gånger inte riktigt känner sig bekväma, men alternativet är att flytta tillbaka och det verkar inte heller locka. Låt oss därför återvända till rondellen i Årjäng.

I rondellen har ingenting hänt. Eller jo, den ombyggda Volvolimon har åkt förbi igen. Tio gånger. Jag har hunnit jag käka upp pizzan jag satt och tuggade på när jag såg den första gången. Nu kan jag sätta ord på den flyktiga observationen jag gjort när jag var liten: Här finns inga tjejer. Landsbygden håller på att avfolkas, och den slits isär, för det är bara tjejerna som flyttar. Killarna verkar låtsas som att ingenting har hänt. De dricker öl och knegar på, om de har lyckats få något av de allt färre jobb som finns kvar.

Och lägger hundratals timmar på att bygga om en gammal Volvo till limousin. Fiffigt, grabbar.

På en soptipp i industriområdet Lugnet sitter en sopgubbe vid sitt matbord i den lilla boden av korrugerad plåt. Framför honom en lättöl, i mungipan en cigarett. I en svartvit bok från Stockholms stadsmuseum jag hittar på ett café berättar han om tillfredsställelsen han får på sin soptipp.

Han har ett skägg stort som ett fågelbo. Klädd i ett slitet blåställ tittar han ut genom fönstret mot soptippen. ”Människan måste ha nåt att tro på eller i alla fall nåt att jobba för. För min del blir jag tillfredsställd när jag ser vad jag kan åstadkomma här. Man kan tycka att min fritid är tråkig. Men jag kan gå hit och tycka det är roligt – då har jag ett mål, ett problem att lösa.”

Om tjugo år ska hans soptipp förvandlas till moderna lägenheter i det som då kommer att kallas Hammarby sjöstad, men i mitten av 80-talet är alltså Lugnet ett industriområde. För den som åker förbi på 222:an ser virrvarret av plåtskjul och dammiga vägar ut som en kåkstad.

Däckfirmor, asfaltsläggare, soptippar och annan enklare industri trängs på de små tomterna längs Hammarbysjöns strand. Lugnet är egentligen gammal sjöbotten som torrlades när Hammarbysjön sprängdes ihop med Saltsjön på 20-talet. Vattnet sjönk fem meter och kvar fanns ett stort område utan stadsplan. I ungefär 70 år var marken ett slags provisoriskt industriområde, i början utan avlopp och vatten.

Med tiden växte området, men de korta kontrakten gjorde att man endast byggde plåtskjul. Varje morgon klev ungefär 600 människor upp ur sängen, gnuggade gruset ur ögonen och tog sig hit. I folkmun var de skattesmitare och svartjobbare, men här fanns en plats för den med små medel och stora drömmar. Med endast ett litet kapital kunde man starta en liten firma med bra läge. Lugnet var en fristad för egenföretagare, området andades av kreativitet, självständighet och stolthet, ett Kristiania för folk med f-skattsedel.

År 2012 är Lugnet en del av Solsidan-Sverige. De som bor här är välkammade par på tretti-nånting med två barn, bolån och mellanchefsjobb. Framför sig puttar de sina Urban Jungle-vagnar med ena handen, i andra handen har de en latte. I örat en vit hands-freesnäcka som slingrar sig ner till iPhone:n i jackfickan. Barnen heter Arvid, Oscar, Alice och Elsa. Platt-TV är obligatoriskt, sådan är lagen. Tillsammans har de byggt Stockholms i särklass mest homogena stadsdel. Inte en pensionär, knegare, raggare, hippie, pundare, a-lagare eller transa så långt ögat kan nå. Här får de ha sina vita medelklassliv i fred.

I Solsidan-Sverige finns inte plats för främmande fåglar, excentriker och sopgubbar i stora skägg. Den som inte följer de sociala koderna gör folk nervösa. Att var nöjd som sopgubbe duger inte, vårt yrke definierar vem vi är och gör det lätt för andra att avgöra om vi är lyckade eller inte. Den som faller utanför ramen får vänja sig vid att känna sig udda och onormal, i värsta fall utfryst.

Därför vill jag ändå minnas Lugnets industriområde i ett romantiskt skimmer, som ett alternativ till att vandra i de raka leden. En sista avfart för drömmare som kör på 222:ans motorväg mot Svennebanania.

Det var som fan, tänker han när han stirrar på skärmen. Var det verkligen inte svårare än så? Med några klick har han klistrat in ett lodjur som sticker upp bakom snödrivan på hans naturfoto. Det ser oerhört naturtroget ut. Han förstår genast att detta är ögonblicket han väntat på. Plötsligt studsar han upp ur kontorsstolen, välter kaffekoppen i samma rörelse och vrålar febrigt – ÄNTLIGEN!

När jag läser nyheten om hur naturfotografen Terje Hellesö lurade alla (till och med sin fru!) med sina vidunderligt vackra, häpnadsväckande och fejkade naturfotografier kan jag inte låta bli att tänka att det är som ett manus till en film. Ska vi göra ett försök?

Fotografen, vi kan kalla honom Terry, har under några år jobbat som frilansande naturfotograf, han är en coming man. Han har lärt sig av de gamla rävarna och behärskar sin Leica mästerligt. Men de nya digitalkamerornas intåg gör att vemsomhelst kan ta proffsiga bilder och försätter det gamla gardets fotografer, som Terry tillhör, i arbetslöshet och identitetskris. Fattar de inte att det ligger ett hantverk bakom hans bilder? Ett passionerat samspel mellan naturen, systemkameran och honom själv, där han likt en avelshingst betäcker kameran PRECIS i det ögonblick då naturens flyktiga tajming och hans egen komposition tillåter det?

Terry anammar med tiden det digitala. Han gillar det inte, men han känner sig tvungen. Vem är han utan kameran hängandes i remmen runt halsen, ledigt kring axeln, eller i hans fasta grepp med pekfingret på slutarknappen i det rafflande, avgörande ögonblicket? Trots att han nu fotar digitalt och börjar begripa de tekniska landvinningarna, faller det digitala honom inte på läppen. Vad är egentligen konsten med att fånga den magiska tiondelen av en sekund, om man får i stort sett hur många försök som helst på sig? Utan filmrullar kostar varje försök nära nog ingenting. I helvete, tänker han. Jag ska nog visa de här nykomlingarna.

Efter den magiska upptäckten i Photoshop, ägnar han varje vaken stund åt att klippa och klistra med sina naturbilder. Hans familj och vänner gör tröstlösa försök att få honom på andra tankar. Han fräser ”Far åt helvete!” när de säger att han kanske borde ta en paus. Om nykomlingarna envisas med att bedja till den själlösa digitala guden, så ska han ta det till sin spets och bli detta fejkandets numero uno.

Efter ett par år behärskar han tekniken fullt ut. Han skrattar gott åt sina tidiga försök, detta är något helt annat. Han har förvandlats till digitalfotografiets van Meegeren. Dessutom har han fått tillbaka sin rättmätiga status – som den hyllade naturfotografen.Han vinner priser för sina hisnande möten med djurens kungligheter. Han verkar ha kommit djuren mycket nära, nästan som om han kunde tala med dem. Folk är förbluffade över hans verk. Och så hade det kanske fortfarande varit. Om det inte vore för den bloggande jaktvårdskonsulenten Gus.

Gus skriver i ett blogginlägg på Jägareförbundets hemsida (här kanske vi måste hotta till det lite?) att han ifrågasätter Terrys fotografier. Dels för att han inte förstår hur Terry kan ha mött så många av de skygga djuren ute i naturen så ofta som han påstår – Gus jobbar själv dagligen i skogen och har gjort så i tjugofem år, han vet vad han talar om. Dels finns det olika omständigheter som inte stämmer, som att lodjuret har vinterpälsen kvar på Terrys sommarbilder. Blogginlägget får stort genomslag och Terrys mask faller när användare på internetforum lyckas hitta orginalfotografierna där man tydligt ser att det är de djur som Terry klippt in i sina fotografier.

Filmen slutar i en apokalyptisk scen där Terry, frånskild och alkoholiserad, står rödgråten i regnet på en klippavsats i närheten av sitt barndomshem med sin blöta kamera i handen. Han skriker högt när han slänger digitalkameran ut i det vilda havet som slungar vågor mot de karga klippväggarna. Bilden tonas långsamt till svart och efter några sekunder står det med vita bokstäver på bioduken:

Based on a true story.

I mammas smyckeskrin ligger en kantstött prisma. Den ser inte mycket ut för världen, men är faktiskt en nationell angelägenhet vars historia hade fått Herman Lindqvist att sätta kaffet i halsen.

Någon gång i slutet av sextiotalet är min far snickarlärling. Han har inget vidare läshuvud, under utbildningen ritar han bland annat ett hus utan ytterdörr. Triumferande och helt ogenerat berättar han om händelsen under familjemiddagar. Ett hus UTAN dörr! flämtar någon uppspelt, och alla brister ut i skratt.

Det farsan saknar i läshuvud har han emellertid igen i det praktiska. Han är händig i kvadrat. INGENTING som NÅGONSIN har gått sönder för mig eller mina syskon har lämnat pappas händer trasigt. När vi (gråtandes) kom springande med en leksak som pajat brukade han klia sig i skäggstubben och mumla något om en lödkolv eller någon limtving eller så, och en stund senare var problemet löst. Vi torkade bort snoret och gråten med änden på tröjärmen och sprang iväg med leksaken som om ingenting hänt.

På den här tiden snusar farsan Ettan bak så att saften från snuset rinner ner på framtänderna när han ler. Det är han knappast ensam om på bygget, det är nästan obligatoriskt. Byggen är ungefär så stereotypa som man kan förvänta sig. Man snusar, har lunchen i en metallåda som man lägger i ett värmeskåp, svär och gormar och snackar skit om politiker, kärringar och annat löst folk. Dessutom talar man om varandra i yrkesform, typ ”Målarn är ett jävla arsel som inte plockat undan efter sig” eller ”Rörisen sa att han kommer imorrn, men det vetefan om rivarn är klar då”. Ni fattar, vi fortsätter.

Det är alltså sent sextiotal och farsan och hans arbetslag är på det något förfallna Haga Slott och renoverar. Slottet ska komma att fungera som gästbostad vid till exempel statsbesök. Farsan ska flytta en stege och ser sig som vanligt inte för och slår toppen av stegen i en kristallkrona i taket. Det rasslar till och kronan svajar fram och tillbaka som en trädkrona i svår storm.

HELVETE, tänker han, och ser en prisma lossna från kronan och falla mot golvet, slå i backen och spricka i kanten. Nervöst ser han sig omkring, lyckligtvis har ingen uppmärksammat hans klantiga miss, men man ser tydligt att en prisma i kanten av kronan saknas. Snabbt möblerar han om några prismor så att det inte längre syns. Den spruckna prisman stoppar han i fickan. När han kommer hem den kvällen ger han prisman till morsan och berättar om fadäsen på slottet.

Sedan dess har han inte sagt ett ord om det här. Men när kronprinsessan Victoria och Daniel ska gifta sig upplåter regeringen Haga Slott åt dem som bostad. Slottet kommer på tal hemma och farsan berättar historien om prisman. Alla barn häpnar. När sedan hela bröllopsyran drar igång kommer hundratals journalister till Stockholm. Varenda detalj i det här kungliga äktenskapet bevakas som om livet hängde på det.

Ett perfekt bröllop, ett perfekt par och en perfekt bostad, kan tyckas. Men när röken har lagt sig finns fortfarande en detalj som hela den samlade världspressen, hovet, Johan T Lindvall, Ebba von Sydow och alla andra inblandade har missat. I en av kronorna på slottet fattas en prisma.

En prisma som den klantige snickarlärlingen gett till sitt hjärtas prinsessa istället.