Bakom en väldigt anonym port i ett av de låga husen i Ektorp Centrum fanns en lika anonym hiss som gick upp till Folktandvårdens lokaler. Du kanske redan har gissat hur själva lokalerna såg ut, men visst, de var anonyma de med.
Ektorp centrum har något sovjetiskt över sig, brunt tegel i funkis-stil och hus med långa kala korridorer med plastmatta på golvet och vit väv längs väggarna. Solen lös in i strimmor genom markisen på sommaren, jag kunde se dammet hänga helt stilla i luften som vibrerade av värme där jag satt i tandläkarstolen och väntade på Mats.
Mats är den typen av tandläkare som nästan helt avdramatiserar det mycket dramatiska som sker inne på en tandläkarmottagning. Med sin mjuka och behagliga röst förklarar han långsamt vad som kommer att ske, hela tiden professionell och varm på samma gång, pedagogisk och empatisk. En slags Ernst Kirchsteiger med tandläkarlegitimation om man så vill.
Mats talar i gåtor med sin tandsköterska och rabblar olika nummer som jag gissar är mina olika tänder. ”Lite missfärgning på 3-7 mesialt, en spricka på 1-6 distalt” säger han kanske och ler ner mot mig. Jag ler tillbaka på det där motbjudande viset man gör när man har en salivsug och en annan mans fingrar i munnen. Sedan återgår jag till att fokusera på att gapa riktigt stort.
Det är nämligen viktigt att man gapar stort. Mats är en sådan person som man vill göra stolt, så är det bara, och jag vill gärna att han uppfattar mig som en exemplarisk patient. När jag ligger i stolen och gapar stort föreställer jag mig hur Mats brukar se fram emot att jag ska komma dit, eftersom jag gapar så stort utan att han behöver tjata. När tandsköterskan under morgonfikat säger ”Christian kommer vid elva” blir Mats så upprymd att han skriker ”YES!” och slår näven i bordet i fikarummet så att teskedarna lättar från bordsskivan.
Det har under årens lopp hänt att jag fått gå till en annan tandläkare då Mats varit på semester eller varit fullbokad. Genast blir jag nervös och vill därifrån. Jag minns särskilt en gång när jag skulle dra ut en krossad tand. Den valhänte vikarien behövde tretton bedövningssputor och över en timme på sig. Blodsmak i munnen, skräckslagna ögon och obeskrivlig smärta när han tryckte in en spruta RAKT NER i den inflammerade nerven. Allt jag kunde tänka på där jag låg i dimman av flisor från mina egna tänder var en söt tjej jag var kär i på den tiden, jag tänkte intensivt på hennes vackra hår och blåa ögon för att distrahera mig från smärtan. Efter operationen gick jag hem med munnen full av vita kuddar som jag var tvungen att bita på för att stoppa blödningarna. Ingreppet kändes mer som ett övergrepp. Jag var trasig och utmattad.
Nästa gång jag blev kallad fick jag ett brev om att de flyttat mottagningen. Skräcken från den förfärliga operationen hade etsat sig fast i mitt minne och flytten tillförde ännu ett osäkerhetsmoment. De nya, flashiga och fräscha lokalerna gjorde mig obekväm. Jag tänkte att jag hatar förändringar, varför kan inte åtminstone vissa saker få bestå i tid och evighet? Jag blev visad in i en oändlig korridorslabyrint, famlande nådde jag till slut rätt rum. När jag klev in i rummet frös jag till. Med det starka skenet från tandläkarlampan som en gloria kring hans gråsprängda kalufs stod han plötsligt där igen.
Mats – mina tänders vita riddare.