Genom rondellen i Årjäng rullar sakta en ombyggd Volvo. Någon har förlängt den till en slags limousin. Särskilt glammig är den dock inte, den ser bedrövlig ut, jag kan känna doften av kiss, öl och spyor på håll. Högtalarnas bas vibrerar genom hela stadskärnan, folk tittar och ur de nedvevade fönstrena hör jag hur ett gäng killar vrålar på just det sätt som bara druckna landsortsgrabbar kan. Det är ett parningsrop, förstår jag, men här finns inga tjejer.
Det hela känns mycket sorgligt, men låt mig återkomma till det. Jag har varit i en hel del andra småstäder och Årjäng skiljer sig på väldigt få sätt från dessa. Närheten till Norge innebär en strid ström av norrmän i jakt på billig sprit och mat. Travbanan gör att staden dyker upp i travprogrammen på tv någon gång om året, som ett animerat vykort från Sveriges fattigaste kommun. Men förutom travbanan och norrmännen är Årjäng på intet sätt annorlunda än andra småstäder på landsorten.
Samma mekanismer som pågår i alla andra småstäder gör det även här. Jag har spenderat nästan alla min barndoms somrar här, redan när jag var liten förstod jag att det var någonting som inte stämde i Årjäng, men det är först nu jag förstår vad det är.
Hemma i Stockholm träffar man ofta tjejer från landet som flyttat till Stockholm. De berättar om hur de lever i en kappsäck, kläder och alla tillhörigheter i väskor och påsar som de kånkar runt mellan olika andra- och tredjehandskontrakt, ofta bara några månader långa.
En tjej berättade hur hon puffade en kille på Facebook som hon inte kände men som ”såg bra ut”, en vecka senare flyttade hon in hos honom i Tumba. Någon annan flyttade in hos sin syster och hennes snubbe, när de sedan fick barn flyttade hon runt i olika andrahandslägenheter innan hon köpte en pytteliten lägenhet i Midsommarkransen för nästan två miljoner. Trots att hon inte hade något fast jobb, helt desperat efter några vändor på den tuffa bostadsmarknaden i Stockholm.
Drömmen om storstadslivet lever de här tjejerna ofta ut på klubbarna kring Stureplan. I skenet från neonljusen dansar de, träffar killar, dricker gratisdrinkar, åker svarttaxi hem till förorten och lever livet. De tar jobb på något café, en bensinmack eller restaurang. I hjärtat finns småstaden kvar, vissa bloggar så att vännerna från orten kan följa deras liv. Trots att de verkar ha väldigt kul får jag en känsla av att de många gånger inte riktigt känner sig bekväma, men alternativet är att flytta tillbaka och det verkar inte heller locka. Låt oss därför återvända till rondellen i Årjäng.
I rondellen har ingenting hänt. Eller jo, den ombyggda Volvolimon har åkt förbi igen. Tio gånger. Jag har hunnit jag käka upp pizzan jag satt och tuggade på när jag såg den första gången. Nu kan jag sätta ord på den flyktiga observationen jag gjort när jag var liten: Här finns inga tjejer. Landsbygden håller på att avfolkas, och den slits isär, för det är bara tjejerna som flyttar. Killarna verkar låtsas som att ingenting har hänt. De dricker öl och knegar på, om de har lyckats få något av de allt färre jobb som finns kvar.
Och lägger hundratals timmar på att bygga om en gammal Volvo till limousin. Fiffigt, grabbar.