På en soptipp i industriområdet Lugnet sitter en sopgubbe vid sitt matbord i den lilla boden av korrugerad plåt. Framför honom en lättöl, i mungipan en cigarett. I en svartvit bok från Stockholms stadsmuseum jag hittar på ett café berättar han om tillfredsställelsen han får på sin soptipp.

Han har ett skägg stort som ett fågelbo. Klädd i ett slitet blåställ tittar han ut genom fönstret mot soptippen. ”Människan måste ha nåt att tro på eller i alla fall nåt att jobba för. För min del blir jag tillfredsställd när jag ser vad jag kan åstadkomma här. Man kan tycka att min fritid är tråkig. Men jag kan gå hit och tycka det är roligt – då har jag ett mål, ett problem att lösa.”

Om tjugo år ska hans soptipp förvandlas till moderna lägenheter i det som då kommer att kallas Hammarby sjöstad, men i mitten av 80-talet är alltså Lugnet ett industriområde. För den som åker förbi på 222:an ser virrvarret av plåtskjul och dammiga vägar ut som en kåkstad.

Däckfirmor, asfaltsläggare, soptippar och annan enklare industri trängs på de små tomterna längs Hammarbysjöns strand. Lugnet är egentligen gammal sjöbotten som torrlades när Hammarbysjön sprängdes ihop med Saltsjön på 20-talet. Vattnet sjönk fem meter och kvar fanns ett stort område utan stadsplan. I ungefär 70 år var marken ett slags provisoriskt industriområde, i början utan avlopp och vatten.

Med tiden växte området, men de korta kontrakten gjorde att man endast byggde plåtskjul. Varje morgon klev ungefär 600 människor upp ur sängen, gnuggade gruset ur ögonen och tog sig hit. I folkmun var de skattesmitare och svartjobbare, men här fanns en plats för den med små medel och stora drömmar. Med endast ett litet kapital kunde man starta en liten firma med bra läge. Lugnet var en fristad för egenföretagare, området andades av kreativitet, självständighet och stolthet, ett Kristiania för folk med f-skattsedel.

År 2012 är Lugnet en del av Solsidan-Sverige. De som bor här är välkammade par på tretti-nånting med två barn, bolån och mellanchefsjobb. Framför sig puttar de sina Urban Jungle-vagnar med ena handen, i andra handen har de en latte. I örat en vit hands-freesnäcka som slingrar sig ner till iPhone:n i jackfickan. Barnen heter Arvid, Oscar, Alice och Elsa. Platt-TV är obligatoriskt, sådan är lagen. Tillsammans har de byggt Stockholms i särklass mest homogena stadsdel. Inte en pensionär, knegare, raggare, hippie, pundare, a-lagare eller transa så långt ögat kan nå. Här får de ha sina vita medelklassliv i fred.

I Solsidan-Sverige finns inte plats för främmande fåglar, excentriker och sopgubbar i stora skägg. Den som inte följer de sociala koderna gör folk nervösa. Att var nöjd som sopgubbe duger inte, vårt yrke definierar vem vi är och gör det lätt för andra att avgöra om vi är lyckade eller inte. Den som faller utanför ramen får vänja sig vid att känna sig udda och onormal, i värsta fall utfryst.

Därför vill jag ändå minnas Lugnets industriområde i ett romantiskt skimmer, som ett alternativ till att vandra i de raka leden. En sista avfart för drömmare som kör på 222:ans motorväg mot Svennebanania.