Den senaste tiden har jag jobbat väldigt mycket med transkriberingar. Det har varit allting från företag till privatpersoner som har hört av sig och velat ha hjälp med väldigt olika uppdrag.

Ett av uppdragen var faktiskt riktigt obehagligt, där det jag gjorde var en del av en juridisk process. Men det behöver inte vara så allvarliga grejer för att jag ska känna att jag gör intrång i någons privata sfär.

Det blir på något märkligt sätt intimt att lyssna på någon annans röst så mycket som man gör när man transkriberar. Det känns som om man gör någonting förbjudet, som att kika in i tjejernas omklädningsrum på gympan.

Självklart blir det värre när det är saker som faktiskt är känsliga, saker som jag inte kan berätta om här, men jag känner detta även när jag transkriberar intervjuer. Jag har själv gjort intervjuer både som student och i mitt yrke, jag vet hur svårt det är och hur löjlig man låter.

Man avbryter för mycket, ofta mitt i ett resonemang för att man har en bra följdfråga som man inte vill tappa bort, man missar att ställa en uppenbar följdfråga, man sitter och hummar och säger ”ja, precis” och låter väldigt inställsam. Mycket av detta tror jag beror på att personkemin mellan intervjuaren och objektet är så viktig, man vill för allt in världen inte att den goda stämningen ska brytas av ett missförstånd eller en plump formulering. Den här goda stämningen behöver man dessutom ha intakt när man ska ställa de lite jobbigare frågorna som man så klart lägger sist i intervjun.

Så där sitter jag alltså och lyssnar på dessa okända människor och deras röster, deras osäkerhet, deras trevande försök att formulera sig på ett sätt som inte kan missuppfattas och bryta en stämning eller ett förtroende.

Jag känner mig som en fluktare.