Det var som fan, tänker han när han stirrar på skärmen. Var det verkligen inte svårare än så? Med några klick har han klistrat in ett lodjur som sticker upp bakom snödrivan på hans naturfoto. Det ser oerhört naturtroget ut. Han förstår genast att detta är ögonblicket han väntat på. Plötsligt studsar han upp ur kontorsstolen, välter kaffekoppen i samma rörelse och vrålar febrigt – ÄNTLIGEN!
När jag läser nyheten om hur naturfotografen Terje Hellesö lurade alla (till och med sin fru!) med sina vidunderligt vackra, häpnadsväckande och fejkade naturfotografier kan jag inte låta bli att tänka att det är som ett manus till en film. Ska vi göra ett försök?
Fotografen, vi kan kalla honom Terry, har under några år jobbat som frilansande naturfotograf, han är en coming man. Han har lärt sig av de gamla rävarna och behärskar sin Leica mästerligt. Men de nya digitalkamerornas intåg gör att vemsomhelst kan ta proffsiga bilder och försätter det gamla gardets fotografer, som Terry tillhör, i arbetslöshet och identitetskris. Fattar de inte att det ligger ett hantverk bakom hans bilder? Ett passionerat samspel mellan naturen, systemkameran och honom själv, där han likt en avelshingst betäcker kameran PRECIS i det ögonblick då naturens flyktiga tajming och hans egen komposition tillåter det?
Terry anammar med tiden det digitala. Han gillar det inte, men han känner sig tvungen. Vem är han utan kameran hängandes i remmen runt halsen, ledigt kring axeln, eller i hans fasta grepp med pekfingret på slutarknappen i det rafflande, avgörande ögonblicket? Trots att han nu fotar digitalt och börjar begripa de tekniska landvinningarna, faller det digitala honom inte på läppen. Vad är egentligen konsten med att fånga den magiska tiondelen av en sekund, om man får i stort sett hur många försök som helst på sig? Utan filmrullar kostar varje försök nära nog ingenting. I helvete, tänker han. Jag ska nog visa de här nykomlingarna.
Efter den magiska upptäckten i Photoshop, ägnar han varje vaken stund åt att klippa och klistra med sina naturbilder. Hans familj och vänner gör tröstlösa försök att få honom på andra tankar. Han fräser ”Far åt helvete!” när de säger att han kanske borde ta en paus. Om nykomlingarna envisas med att bedja till den själlösa digitala guden, så ska han ta det till sin spets och bli detta fejkandets numero uno.
Efter ett par år behärskar han tekniken fullt ut. Han skrattar gott åt sina tidiga försök, detta är något helt annat. Han har förvandlats till digitalfotografiets van Meegeren. Dessutom har han fått tillbaka sin rättmätiga status – som den hyllade naturfotografen.Han vinner priser för sina hisnande möten med djurens kungligheter. Han verkar ha kommit djuren mycket nära, nästan som om han kunde tala med dem. Folk är förbluffade över hans verk. Och så hade det kanske fortfarande varit. Om det inte vore för den bloggande jaktvårdskonsulenten Gus.
Gus skriver i ett blogginlägg på Jägareförbundets hemsida (här kanske vi måste hotta till det lite?) att han ifrågasätter Terrys fotografier. Dels för att han inte förstår hur Terry kan ha mött så många av de skygga djuren ute i naturen så ofta som han påstår – Gus jobbar själv dagligen i skogen och har gjort så i tjugofem år, han vet vad han talar om. Dels finns det olika omständigheter som inte stämmer, som att lodjuret har vinterpälsen kvar på Terrys sommarbilder. Blogginlägget får stort genomslag och Terrys mask faller när användare på internetforum lyckas hitta orginalfotografierna där man tydligt ser att det är de djur som Terry klippt in i sina fotografier.
Filmen slutar i en apokalyptisk scen där Terry, frånskild och alkoholiserad, står rödgråten i regnet på en klippavsats i närheten av sitt barndomshem med sin blöta kamera i handen. Han skriker högt när han slänger digitalkameran ut i det vilda havet som slungar vågor mot de karga klippväggarna. Bilden tonas långsamt till svart och efter några sekunder står det med vita bokstäver på bioduken:
Based on a true story.