I mammas smyckeskrin ligger en kantstött prisma. Den ser inte mycket ut för världen, men är faktiskt en nationell angelägenhet vars historia hade fått Herman Lindqvist att sätta kaffet i halsen.
Någon gång i slutet av sextiotalet är min far snickarlärling. Han har inget vidare läshuvud, under utbildningen ritar han bland annat ett hus utan ytterdörr. Triumferande och helt ogenerat berättar han om händelsen under familjemiddagar. Ett hus UTAN dörr! flämtar någon uppspelt, och alla brister ut i skratt.
Det farsan saknar i läshuvud har han emellertid igen i det praktiska. Han är händig i kvadrat. INGENTING som NÅGONSIN har gått sönder för mig eller mina syskon har lämnat pappas händer trasigt. När vi (gråtandes) kom springande med en leksak som pajat brukade han klia sig i skäggstubben och mumla något om en lödkolv eller någon limtving eller så, och en stund senare var problemet löst. Vi torkade bort snoret och gråten med änden på tröjärmen och sprang iväg med leksaken som om ingenting hänt.
På den här tiden snusar farsan Ettan bak så att saften från snuset rinner ner på framtänderna när han ler. Det är han knappast ensam om på bygget, det är nästan obligatoriskt. Byggen är ungefär så stereotypa som man kan förvänta sig. Man snusar, har lunchen i en metallåda som man lägger i ett värmeskåp, svär och gormar och snackar skit om politiker, kärringar och annat löst folk. Dessutom talar man om varandra i yrkesform, typ ”Målarn är ett jävla arsel som inte plockat undan efter sig” eller ”Rörisen sa att han kommer imorrn, men det vetefan om rivarn är klar då”. Ni fattar, vi fortsätter.
Det är alltså sent sextiotal och farsan och hans arbetslag är på det något förfallna Haga Slott och renoverar. Slottet ska komma att fungera som gästbostad vid till exempel statsbesök. Farsan ska flytta en stege och ser sig som vanligt inte för och slår toppen av stegen i en kristallkrona i taket. Det rasslar till och kronan svajar fram och tillbaka som en trädkrona i svår storm.
HELVETE, tänker han, och ser en prisma lossna från kronan och falla mot golvet, slå i backen och spricka i kanten. Nervöst ser han sig omkring, lyckligtvis har ingen uppmärksammat hans klantiga miss, men man ser tydligt att en prisma i kanten av kronan saknas. Snabbt möblerar han om några prismor så att det inte längre syns. Den spruckna prisman stoppar han i fickan. När han kommer hem den kvällen ger han prisman till morsan och berättar om fadäsen på slottet.
Sedan dess har han inte sagt ett ord om det här. Men när kronprinsessan Victoria och Daniel ska gifta sig upplåter regeringen Haga Slott åt dem som bostad. Slottet kommer på tal hemma och farsan berättar historien om prisman. Alla barn häpnar. När sedan hela bröllopsyran drar igång kommer hundratals journalister till Stockholm. Varenda detalj i det här kungliga äktenskapet bevakas som om livet hängde på det.
Ett perfekt bröllop, ett perfekt par och en perfekt bostad, kan tyckas. Men när röken har lagt sig finns fortfarande en detalj som hela den samlade världspressen, hovet, Johan T Lindvall, Ebba von Sydow och alla andra inblandade har missat. I en av kronorna på slottet fattas en prisma.
En prisma som den klantige snickarlärlingen gett till sitt hjärtas prinsessa istället.