Säg Christer Pettersson och folk tänker på Palme-mordet och möjligen den superironiska drinken dräparen. Två delar Bailey’s, en del Explorer vodka. Men den förmodade Palme-mördaren har en namne som stavar Krister med k, och för att berätta historien om hur han blev hjälte bland HIV-smittade homosexuella män måste vi förflytta oss trettio år tillbaka i tiden.
Den första HIV-diagnosen i Sverige ställdes i slutet av 1982 på Danderyds sjukhus av infektionsläkaren Johan Giesekke. I USA hade skräcken för AIDS redan spridit sig i storstäderna. Svenskarna såg än så länge det hela som ett problem som bara existerade utanför landets gränser, men efter det första dödsfallet i Sverige i augusti 1983 spred sig skräcken snabbt genom landet.
Sjukdomen var ny i sitt slag, läkarna hade aldrig förr hört talats om en sjukdom som bryter ner kroppens naturliga försvar och sprider sig från person till person. Samma mönster som fanns i USA upprepade sig i Sverige. Misstänksamheten mot framförallt homosexuella män var stor, ingen visste riktigt hur HIV smittade eller hur man skyddade sig. Sjukdomen kallades bögpesten och vissa kristna grupper menade att det var Guds straff.
HIV-smittade blev utstötta ur samhället på ett sätt som påminde om koleraepidemierna. Läkare föreslog att de smittade skulle tatueras och tvingas leva inspärrade i egna samhällen. De blev diskriminerade på arbetsplatser där ingen ville sitta bredvid dem, de skulle äta för sig själva och om de fann kärleken eller bara ett ragg på krogen och sa att de hade HIV blev de nobbade, det fanns ju alltid andra människor att förälska sig i.
Inte ens när de dog, för det gjorde de som flugor innan de nya medicinerna kom 1996, blev de behandlade på ett värdigt sätt. De kastades i sopsäckar ner i kistor och begravdes ofta utan ceremoni, familjen skämdes och ville inte att folk skulle få reda på att deras son eller bror hade dött i AIDS.
Snacket gick även i begravningsbranschen, ingen ville ta i de döda människorna. I Stockholm fanns bara en enda begravningsentreprenör som gav HIV-smittade en chans till en värdig begravning. Krister Pettersson. Fadern hade lärt Krister att bögar borde utrotas och att man gott kunde spöa dem om man fick chansen. Men han hade omvärderat sitt böghat och efter att sjuksköterskan Leif Larsson som jobbade på Venhälsan konfronterat Krister, började han som enda begravningsbyrå i Stockholm att hjälpa HIV-smittade att planera sina egna begravningar och bemöta dem med värdighet.
Det hade ju med människovärde att göra, säger Krister i en radiodokumentär i P1, de här killarna hade ju känt i alla tider att de inte haft fullt människovärde. Alla hade kunnat sparka på dem, spotta på dem och pinka på dem eller vad de nu gjorde. Och så ända in i döden skulle de bli avfall, sopor.
Detta satte Krister stopp för. Under åren i slutet av 80-talet och början av 90-talet var han ett stort stöd för många HIV-smittade i Stockholm. Istället för att brännas i en svart sopsäck lät han dem få en begravning som alla andra. Egentligen gjorde han bara sitt jobb, trots det är Krister Pettersson en hjälte för många.
Nästa gång någon talar om Christer Pettersson kommer du fortfarande att tänka på Palme-mordet och en drink som heter dräparen. Men kanske också på en man som visade integritet och empati under ett mörkt kapitel i vår nutidshistoria.
