Igår kväll var jag på Sverige-Brasilien, den sista landskampen på Råsunda. Jag hade fått VIP-biljetter med middag innan av en kompis och såg givetvis fram emot det väldigt mycket.

Jag hade däremot inte trott att jag skulle få träffa världens genom tiderna bästa fotbollsspelare, Pelé. Eftersom vi hade våra VIP-badgar kunde vi röra oss ganska fritt och han satt bara några rader framför oss. Vi tvekade först men i halvtid bestämde jag mig, om man någon gång i livet får chansen att träffa Pelé så ska man ta den.

Vi gick fram och frågade om vi fick autografer, det var inga problem. Han skrev till alla. Sedan frågade vi om vi fick ta en bild med honom, han nickade men fortsatte skriva autografer. Precis innan han skulle gå kom han på sig själv, vände om, och kom fram och lade armen kring min hals. Min kompis tog en bild på oss två innan han hastade iväg, de andra blev nog besvikna.

Själv blev jag euforisk och tittade knappt på andra halvlek. Jag satt bara och kollade på bilden jag fått med tidernas störste fotbollspelare, med guldmedaljen från fotbolls-VM som han vunnit på samma stadion 1958.

Overkligt.

När jag gick på högstadiet brukade jag och min vän Axel skriva fejkade bokrecensioner på svenskalektionerna. Inte så mycket för att slippa läsa böcker på riktigt, mest för att det var kul att hitta på fiktiva eller semifiktiva författare.

Semifiktiva författare är personer som finns på riktigt, men som inte alls skriver böcker. Det kunde till exempel vara idrottsmän som vi visste att vår svenskalärare Katarina inte kände till.

En av de personerna som vi använde oss av var handbollsspelaren Erik Hajas. Han var en av de bästa handbollsspelarna i världen på den här tiden, men inte tillräckligt känd för att Katarina skulle känna till honom och dessutom hade han ett trovärdigt författarnamn. ”Flickan från Oradea” av Erik Hajas exempelvis, en trovärdig boktitel och ett trovärdigt författarnamn skapat av en rumänsk gränsstad och en före detta svensk landslagsman i handboll.

På den här tiden var det heller inte lika lätt att kolla upp saker, Google fanns inte och även om internet och Altavista fanns visste vi att Katarina inte kunde navigera sig på nätet och att vår bluff därför var så gott som vattentät.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser om Moderaternas Mats Gerdau och Sofia Arkelstens blunder från förra året, där de på bästa högstadiemanér kopierade en text som Kristdemokraterna på Socialdepartementet tagit fram, ändrade några ord och sedan använde i en högtravande debattartikel i DN.

Man vill ju inte i onödan spä på politikerföraktet, men att man på den här nivån gör ett så dåligt jobb när man publicerar debattartiklar på DN Debatt är ändå häpnadsväckande. Om man har texterna bredvid varandra kan man själv följa deras tankar, hur de gör små omformuleringar för att det inte ska märkas att de stulit texten. Inte ens det gör de ordentligt, de hade lätt kunnat formulera om den till oigenkännlighet utan att den förlorade sin ursprungliga mening.

I mitt jobb använder jag mig faktiskt mycket av omformuleringar idag, på helt legitima grunder. Texter som ska vara sökmotoroptimerade får exempelvis inte vara kopierade, så även om man vill ha flera texter med samma andemening på en sajt kan man inte använda en originaltext flera gånger. Då omformulerar man texten ordentligt och kan på så sätt förbättra sökmotoroptimeringen istället.

Låt mig avslutningsvis säga att jag allt som oftast tog skolan på stort allvar och fick bra betyg i svenska, vilket inte i första hand berodde på de här små hyssen.