Hjälp att skriva bok – 4 tips att tänka på

Hjälp att skriva bok är ett återkommande ämne i min mejlkorg. Att skriva en egen bok är en dröm för många och nu när det är enklare än någonsin att publicera själv så är det många som vill prova lyckan. Här är fyra tips om du vill ha hjälp att skriva bok.

Just nu hjälper jag en näringslivstjej att skriva hennes bok om ledarskap, och snart kommer min egen bok om psykisk ohälsa ut, så om allt går som det ska så har jag skrivit två böcker innan året är slut. Jag har även hjälpt förlag att korrekturläsa böcker, något som inte är lika kul men som jag ändå gärna fixar åt er så klart.

Innan du hör av dig till mig eller någon annan och ber om hjälp att skriva din bok så är det några saker du bör tänka på. Tre lite trista nyheter och en jättegod nyhet. Vi börjar med de tråkiga:

1. Det är (tyvärr) DYRT.

Jag tar ca 400 kr i timmen plus moms (som du drar av om du har f-skatt så klart) för mina tjänster, lite beroende på uppdrag. Det i sig är inte särskilt dyrt, men att skriva en bok är väldigt tidsödande, särskilt om du inte är en van skribent.

Boken jag hjälper till att skriva nu består av sju kapitel. Det senaste kapitlet tog 12,5 timme att bearbeta, och sannolikt kommer vi att ta alla kapitel en snabb vända igen när hela boken är klar. Säg 15 timmar totalt för enkelhetens skull. Jag bedömer kunden som en normalbegåvad skribent (om än extraordinärt begåvad i övrigt), som har skrivit kapitlen snabbt och lite slarvigt men ändå med en kärna som är intressant. 15 timmar är 6000 kr plus moms. För ett kapitel.

2. Du måste själv hjälpa till.

Det kanske låter självklart, men faktum är att många hör av sig med orealistiska förväntningar på mig. ”Jag har skrivit en roman om förbjuden kärlek, kan du göra den bra och kanske skriva till ett kapitel?” Det funkar tyvärr inte så, jag är väldigt självdriven och tar många avgörande beslut på egen hand för att processen ska gå fortare, men i grund och botten finns det alltid en historia att berätta som DU har kommit på. Nästan alltid grundar den sig dessutom på personliga erfarenheter, oavsett om det handlar om kärlek eller ledarskap.

3. Ämnet måste vara intressant.

Så här ligger det till: om du vill ha hjälp med en kärleksroman kommer jag att tacka nej 99 gånger av 100. För att någon ska kunna hjälpa dig skriva bok måste ämnet kännas intressant för denna någon, annars kommer boken att bli dålig. Projekt som är så långa som böcker är (om du inte har kommit mycket långt i ditt manusarbete på egen hand) kräver att man kan hålla glöden uppe tillsammans. Din personliga kärlekshistoria är så klart ett jättefint minne för dig, men om du inte har en extraordinär historia så blir det svårt för mig eller någon annan att känna glöden. Om du bara är ute efter korrekturläsning eller lättare redigering behöver detta inte vara något problem, men annars är det förödande. Ämnen jag tycker är intressanta är exempelvis: psykologi, psykisk ohälsa, ekonomi, företagande, ledarskap, idrott, musik och film. Där har JAG lättare att tända till.

4. Det är jätteroligt!

Ja, nu har jag nämnt alla dåliga saker med att få hjälp med att skriva bok, låt oss därför avsluta med goda nyheter! Om de tre första punkterna är på plats är det superkul att skriva bok. Nuförtiden är det lätt att projektleda sitt eget bokprojekt. Du kan enkelt fixa en grafisk designer på Okelii eller liknande. Publit och andra företag har gjort det enkelt att publicera böckerna själv via print-on-demand (boken trycks när någon beställer den, du behöver inte ligga ute med tryckkostnader). Boken finns sedan att köpa på Bokus, Adlibris, CDON och alla andra internetbokhandlare och du kan sälja din bok otroligt enkelt, bland annat via Publits widgetshop som du kan lägga upp på alla dina egna sajter.

Ja, där har ni det. Behöver ni hjälp att skriva bok är det bara att kontakta mig. Är det en kärleksroman så ska den vara jävligt vass, annars tar jag emot synopsis på det mesta. Ciao!

Transkriberingshjälp för forskare, bokprojekt och fullbokat i januari

Den transkriberingshjälp för forskare på KTH som jag ägnat ganska stor del av december på börjar komma till sin ända. I eftermiddag kommer jag att leverera de sista forskningsintervjuerna i textform. Eftersom jag har skrivit på sekretessavtal kan jag inte berätta om innehållet, men det är ett intressant om än något osexigt ämne.

Dessutom ringde forskaren igår och ville ha mer transkriberingshjälp i januari, jag lovade att hjälpa till med transkriberingen även då, men sade att jag måste få intervjuerna så att jag hinner klart innan 5:e februari då jag åker till Kenya på semester.

Så resten av dagen idag går åt till transkribering, leverans och fakturering. Om jag hinner så kommer jag att kika lite på det bokprojekten som jag hjälper en tjej med. Det kommer inte att dra igång fullt ut förrän i januari, då även mitt eget bokprojekt återupptas och förhoppningsvis färdigställs, men jag tänkte ändå fixa lite småsaker redan innan jul så att jag får lättare att hitta fler idéer under uppehållet.

Januari är i stort sett fullbokat redan nu vilket känns riktigt skönt. Två bokprojekt, transkribering och som vanligt iBloggen. Imorgon kommer även en kille förbi kontoret och vill diskutera ytterligare ett bokprojekt, vi får se hur det går. Sedan tar jag julledigt men är tillbaka på kontoret 27:e december. God jul!

Flykten från kontoret

Igår var kontoret fyllt av ångest. En av tjejerna fick en panikångestattack och blev ledsen för det, den andra hade fått en tillsägelse och blev ledsen för det. Själv hade jag sovit dåligt och jobbat för mycket och kände hur deras ångest borrade sig in under huden på mig.

Som pricken över i härjade en snöstorm utanför fönstret, vinden mullrade och knakade i väggarna och där inne satt vi med vår ångest. Eftersom jag hade ett möte på Ritorno under eftermiddagen och kände mig så utarbetad gick jag hem ganska tidigt. Hade tänkt ta en powernap innan mötet, men lokaltrafiken spelade mig ett spratt och det blev bara hem och vända i dörren i princip.

Jag bestämde mig för att inte åka in till kontoret idag. Istället satte jag mig på ett av mina favoritcafén, Rörstrands Slottscafé, och jobbade. Det är bara över gatan så jag slapp ge mig ut i lokaltrafiken. Det var precis vad jag behövde. Jag lämnade inte cafét förrän det började mörkna ute, åt frukost och lunch där samtidigt som jag gjorde klart julkalendern på iBloggen och sedan arbetade med det bokmanus som jag fick skickat till mig i måndags. På måndag ska jag återkomma till den kunden med min analys av vad som behöver åtgärdas.

Imorgon tror jag att jag ska ta mig till kontoret igen. Då ska jag förmodligen transkribera lite och fortsätta med bokmanuset.

Ett litet utbrott innan vi tar helg

Idag har jag suttit och arbetat med ett uppdrag som innefattar en stor organisation. Jag har svårt för stora organisationer. Inte att arbeta med stora organisationer, verkligen inte, utan att arbeta i dem. Kanske är det därför jag är egenföretagare, det finns någonting med stora organisationer som känns så oerhört omänskligt.

Det är givetvis en klyscha, att bara vara en utbytbar kugge i ett stort maskineri och så vidare, men jag är verkligen allergisk mot det. Jag älskar samspel med andra människor och att hjälpa varandra. Den sociala biten, att ha arbetskamrater. Det är inte det. Det är någonting annat. Byråkrati, regler, företagskulturer, policybeslut, mellanchefer, lunchkuponger, slöa it-avdelningar, långa beslutsvägar, utvecklingssamtal, internutbildningar, företagskonferenser, klädkoder och missnöjde med kaffemaskiner. Fy fan, fuck off!

Jag kan inte nöja mig med det. Särskilt inte nu när jag har fått smak på att bestämma själv. Jag tar på mig vad jag vill när jag går till kontoret, går de utbildningarna jag vill, köper mitt eget kaffe (te i för sig), väljer jobbtelefon själv, tar de uppdrag jag vill och samarbetar med människor som jag gillar, som gör mig lycklig.

Det enda jag MÅSTE är att se till att jag drar in tillräckligt med pengar. Vissa verkar vara skräckslagna inför det där. Att allting hänger på en själv. Jag är skräckslagen inför motsatsen:

Att jag kan göra så jävla gott jag kan i en organisation, men att det i slutändan ändå är någon annan jävla jävel som bestämmer över mig.

Förresten: Trevlig helg, hörrni.

Transkribering av forskningsintervjuer

Transkribering av forskningsintervjuer verkar vara någonting som forskare och doktorander gärna låter någon annan göra. Det är förståeligt ska jag säga, om man inte är van kan det ta otroligt lång tid och är inte direkt superskoj om man ska vara ärlig.

Igår fick jag ett nytt uppdrag, transkribering av forskningsintervjuer på ungefär 15 timmar ljudmaterial. Varje timme inspelning tar ungefär fyra timmar att transkribera, så det kommer att ta nästan två veckor i effektiv arbetstid. Det verkar vara ett känsligt material dessutom eftersom det denna gång krävs att jag kritar under ett tystnadspliktsavtal vilket aldrig har krävts tidigare.

Stora delar av december kommer alltså att bestå av att transkribera de här intervjuerna, lägg till att jag har blivit erbjuden fyra stora projekt som jag ska ta ställning till inom några veckors tid och ni förstår att det kommer att bli till att jobba stenhårt perioden innan jul.

I februari åker jag till Kenya i två veckor för avkoppling, sol och safari. Det är vad jag tänker på när jag inser hur mycket jobb jag har framför mig. Här är en bild på hotellet där jag kommer att toffla runt i mina flip-flops med en milkshake i ena handen och en bok i andra:

Min kalenderfobi gör sig påmind

Somliga av oss gillar inte kalendrar. Jag är en av dem. Att planera överhuvudtaget kan ge mig panik.

Jag misstänker att det beror på att jag har svackor då jag överhuvudtaget inte vill träffa någon, om jag då har utlovat att vara någonstans på en särskild dag får jag prestationsångest. Räknar dagarna. Blir nervös. Hinner jag bli på gott humör till torsdag? Kan jag avboka? Kan jag i så fall säga som det är, att jag inte är på humör? Eller måste jag hitta på någon vit lögn?

Om man går in i ett möte eller något annat med låg energi är det en kamp mot att verka ointressant och tråkig. Man försöker vara till lags, skratta på rätt ställen, humma lite medkännande för att verka intresserad och fylla i luckorna med kommentarer som liksom befäster att man faktiskt hänger med i samtalet.

Aja, varför berättar jag om den här inte särskilt positiva egenskapen jag har? Jo, det är nämligen så att jag den senaste tiden har börjat bli tvungen att använda min kalender lite mer flitigt. Folk hör av sig och vill att jag ska hjälpa dem med en massa olika saker. Jätteintressanta projekt som jag inte vill missa. Fantastiska människor som jag vill träffa. Tillfällen som kanske aldrig dyker upp igen om jag inte fångar dem nu.

Därför.

Och just det, jag har skrivit ett inlägg om bästa skärmskyddet till iPhone 5 idag. A domani!

Reportaget om mig i Platsjournalen

För någon månad sedan blev jag intervjuad av Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. De undrade hur det var att jobba med korrekturläsning och jag svarade på lite frågor. Tidningen finns att läsa i pappersform på alla arbetsförmedlingar i landet och på de flesta stora tågstationer, bland annat Stockholms centralstation.

Om ni vill läsa den med en gång kan ni klicka på bilden här nedan. Jag tycker att det är jättekul att få lite uppmärksamhet, det är ett kvitto på att man gör någonting rätt tycker jag.

Våra vita lögner är arbetslivets glidmedel

Efter måndagens bedrövliga blogginlägg tänkte jag ägna lite mer tid åt att skriva här idag.

Under gårdagen gjorde jag de sista ändringarna i det första utkastet av mitt hemliga skrivprojekt. Det var en skön känsla att trycka på print-knappen och se skrivaren spotta ut sida efter sida av det jag nu har arbetat med från och till i ett halvår. Nu kommer jag att korrekturläsa det innan jag skickar det till olika personer som jag tänker ta hjälp av.

Jag skrev även ett test för iBloggen där jag utsåg de bästa hörlurarna till iPhone. Efter många timmar i spåren med olika hörlurar kunde jag äntligen slutföra även det vilket kändes skönt.

Idag har jag skrivit ett kort inlägg till iBloggen om Speck CandyShell till iPhone 5. och arbetat med ett cv åt en kund som ska söka nya jobb. Att läsa igenom någon annans cv är, precis som att transkribera intervjuer som jag nämnt här tidigare, mycket mer personligt än jag kunde föreställa mig.

Kanske beror det på mitt nostalgiska och blödiga kynne, men jag tycker att det finns något mycket märkligt i att på två a4-sidor sammanfatta stora delar av sitt liv. Man nämner en mamma- eller pappaledighet i en kort mening mitt i alltihopa, trots att den här perioden sannolikt har förändrats ens liv i dess grundvalar. Man försöker sminka över eventuella perioder av arbetslöshet och framhäva de framgångar man har haft under livet för att attrahera en potentiell arbetsgivare. Skriver att man är social, bra på att samarbeta och att ens vänner uppfattar en som en god kamrat med glimten i ögat.

Inte ett ord om ångesten man kanske känner på söndagen inför att gå till kontoret och harva på måndag morgon, eller hur man egentligen bara vill resa iväg till någon avlägsen by i Asien och aldrig mer närma sig en lunchmatsal igen.

Visst, jag fattar varför cv:n behövs och att det är en tyst överenskommelse att man kryddar och skarvar litegrann som ett slags arbetslivets glidmedel, men jag kan inte låta bli att tycka att ett cv säger mycket lite om en person och dess inneboende egenskaper.

Å andra sidan tycker jag att det finns något underbart i att hjälpa en människa från ett jobb till ett annat, vilket jag har lyckats med många gånger vid det här laget. Jag vill gärna avsluta on a good note nu när jag ska fortsätta arbetet med det här cv:t, så vi stannar där va?

Intervjuad i Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen

Idag blev jag intervjuad av Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen! De ställde frågor om mitt företag och hur jag började jobba som frilansskribent. Jag fick ge lite tips till andra som är sugna på att jobba med korrekturläsning eller som skribent i största allmänhet.

Jag har läst reportaget som kommer i deras nästa nummer. Självfallet kommer jag att lägga upp det här i bloggen när det publicerats så får ni läsa om ni är intresserade.