I tisdag nästa vecka åker jag till New York och är borta en vecka (15-22 maj), jag kommer bland annat att besöka Apple Store på 5th Avenue för iBloggens räkning och göra ett frilansknäck som jag kommer att återkomma till här i bloggen.

Detta innebär att jag inte kommer att vara tillgänglig under den perioden, men det går givetvis bra att mejla mig ändå så återkommer jag när jag väl är hemma igen. Jag kommer att vara på kontoret hela dagen på måndag så om ni har något brådskande som behöver vara gjort innan jag åker är det sista chansen.

Igår satt jag hemma och kollade på Milano-derbyt som Inter vann med 4-2. Den som följer bloggen känner till att jag håller på Milan sedan barnsben då jag började låna min storebrors snygga Papin-tröja som jag gillade mycket. I vintras skrev jag en krönika på Milans Svenska Fans-sida om hur jag ser på Milans framtid som storlag i Europa och på vilket sätt Berlusconis finansiella status spelar in.

Efter förlusten igår missade Milan chansen att vinna ligan (grattis Juventus förresten) och min krönika känns nästan mer aktuell nu än den gjorde då. I natt gick Zlatan ut och markerade kraftigt men ändå sansat mot ledningen i Milan och ifrågasatte deras satsning. I min krönika skrev jag följande:

”Trots det kan Milan vara på väg mot en ny storhetsperiod, köpet av Ibra markerade ändå en slags nystart, även om Galliani gangstrade till sig honom också. Jag får känslan av att Milan, och kanske hela Serie A, står inför en oerhört viktig period. Ska man satsa fullt ut och nå toppen igen krävs en bättre affärsmodell, med anpassning till globaliseringens era och en modernisering av ligan och arenorna. Milan har visserligen ett bra lag redan nu, men för att bli en av favoriterna i Champions League krävs dessutom två-tre nyckelvärvningar.”

Detta är ingen vågad eller ovanlig åsikt i Milankretsar, men jag tycker att det är rätt att Zlatan markerar sitt missnöje med den uteblivna satsningen. Att klubben missade att värva Hamsik i somras och Tevez under vinterfönstret är två oerhörda antiklimax som verkar ha fått Zlatan att tvivla på lagets ambitioner. Skadorna som aldrig tycks ta slut är en annan anledning till hans missnöje vilket också är logiskt. Huvuden kommer att rulla på Milanello, frågan är bara vilka.

De senaste två dagarna har ägnats åt något som kanske bäst beskrivs som semiledighet. Efter att ha jobbat sju dagar i rad har jag tagit det lugnt och återhämtat mig, men som småföretagare och rastlös själ lyckas man ändå aldrig hålla sig borta. Jag har mejlat litegrann och skrivit en ny ekonomikrönika som jag är ganska nöjd med men som jag tänker låta vila ett par dagar innan jag lägger sista handen vid den.

På sätt och vis kan det här beteendet göra att jag känner mig stressad, men jag försöker att se det som positivt att jag på så sätt kan jobba nästan precis när jag vill. Det finns ingen chef som ringer och frågar mig var jag är om jag bestämmer mig för att gå och träna en förmiddag, så att säga. I framtiden (FRAMTIDEN!) kommer var och varannan jobba på det här sättet, det är jag övertygad om.

På tal om att vara uppkopplad så mejlade jag igår den briljante Fredrik Wikingsson angående att Björn Ranelids text kan fällas av Melodifestivalens ganska töntiga exklusivitetsregler (texten får inte var publicerad tidigare). Filip och Fredrik hade i sin podcast, som jag är ett stort fan av, skojat om detta och nu verkade det alltså bli verklighet. Jag förstod nästan att Fredrik som verkar vara en av Sveriges mest uppkopplade människor redan hade hört om detta, men mejlade ändå. TRE MINUTER senare svarar han: ”Ha, ja jag hörde om det där. Gud. Måtte han överleva detta!”

I sin podcast har Filip och Fredrik utnämnt Julian Assange till världens mest uppkopplade människa, Fredrik kan som sagt mycket väl vara Sveriges mest uppkopplade människa.

Med det sagt så är det dags för mig att återvända till det som gjorde att jag imorse för första gången på länge kom till kontoret först av alla, nämligen att skriva cv och personligt brev åt en kund och ta tag i andra projekt som behöver styras upp.

Idag kom jag till kontoret och trodde att jag skulle ha fullt upp, men eftersom jag saknar den input som skulle ha trillat in i mejlkorgen från två av mina kunder är det officiellt lökmåndag idag. Efter att ha jobbat sju dagar i sträck kändes det mest av allt skönt.

Först tänkte jag att jag kanske borde sköta administrativa saker som att sortera kvitton, sen tänkte jag att jag skulle slå kontorsrekordet på Wii-bowling, men istället mejlar jag litegrann och planerar frilansknäck.

Bland annat tänkte jag testa att sälja in ett resereportage från New York dit jag åker i maj. Inte särskilt nyskapande, men jag har en vinkel som jag tror kan gå hem och som dessutom inte innebär några stora ändringar i mina planer.

Resereportage är ingen lukrativ syssla direkt, men det är kul. One for the money, one for the art.

När jag pluggade på universitetet hade jag en marknadsföringslärare som hette Håkan Preiholt. Håkan var en lärare som verkligen brann för det han gjorde, en sådan som bara genom sin blotta uppenbarelse kunde inspirera andra.

Jag minns särskilt en sak han sa på tal om de många företag han hade startat och drivit genom åren. Den här meningen är ett slags mantra för mig som egenföretagare, som kapslar in essensen av att driva ett företag, förverkliga sina drömmar och gå sin egen väg. En mening som när du läst den kan bli din ständiga följeslagare genom tvivel, lågkonjunkturer och faktiskt – livet som sådant.

Är du redo? Nu kan jag knappast haussa den här meningen mer, så här kommer den:

Om du brinner för någonting tillräckligt mycket, så finns det alltid någon som är villig att betala för det.