Bokkontrakt på Natur & Kultur

Bokkontrakt med Natur och Kultur

För nästan exakt ett år sedan, 1 juni 2012, skrev jag ett inlägg här i bloggen som hette ”Rockefeller & jag”. Då hade jag nyligen kommit hem från New York, en resa som jag velat göra sedan många år tillbaka. Det som höll mig tillbaka var pengar och min flygrädsla som nu är ett minne blott.

Anledningen till att jag återkommer till det här blogginlägget idag är att jag igår skrev på för bokförlaget Natur & Kultur. De kommer att ge ut min bok som handlar om panikångest och depression, ett projekt som jag påbörjade just 1 juni förra året. Jag skrev så här:

”Dessutom har jag börjat skriva på någonting som kanske kommer att bli något stort. Men bara kanske, och det är i så fall ett stort projekt som är väldigt spännande och inspirerande. Återstår att se ifall jag återkommer till det ämnet.”

Igår blev det alltså klart att Sveriges tredje största bokförlag ska ge ut det som jag började fila på här på kontoret i Danvikstull för nästan ett år sedan. Det känns otroligt inspirerande att jag äntligen har nått till den punkt i livet då jag faktiskt kan sjösätta stora projekt på egen hand, som att skriva en bok som ger mig ett bokkontrakt på Natur & Kultur. Jag har självförtroendet, kunskapen och pengarna som krävs nu. Att ha ögonblicket då jag gick från idé till praktik i bokprojektet dokumenterat i bloggen fyller mig med inspiration. Jag kan följa idén från start till mål, jag ser att jag under året återkommer i bloggen till ”det hemliga projektet” (som snart är allt annat än hemligt).

När jag läser ”Rockefeller & jag” inser jag att det kanske inte var en slump att jag började bokprojektet när jag kom hem från USA. Att det gav en slags injektion av självförtroende, en känsla av att allting är möjligt. Jag minns särskilt en regnig dag då jag gick själv på gatorna för att handla mackor på Subway att ta med till hotellrummet på 44:th street. Lite klyschigt kanske, men jag gick där och lyssnade på Empire State of Mind med Jay-Z och Alicia Keys, där Keys sjunger:

In New York, concrete jungle where dreams are made, oh
There’s nothing you can’t do, now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you, let’s hear it for New York

Intervjun i Kropp & Själ

Ja, igår sändes alltså intervjun med mig i radioprogrammet Kropp & Själ i P1. Jag är väldigt nöjd med intervjun och har fått mycket beröm från alla möjliga håll och kanter.

Många tycker att jag är modig som berättar om min depression. Det gör mig både glad och stolt, men egentligen kändes det inte så svårt att berätta om i radio. Jag har berättat för de flesta som känner mig redan, vilket jag kan tycka är jobbigare. Inte för att jag skäms egentligen, jag vet inte riktigt varför det kan är jobbigt ibland. Kanske är det för att jag inte vill ha något medlidande eller att det ska bli “geggigt”, jag vill bara att folk ska veta så att de fattar varför jag inte är så himla glad ibland och ha överseende med det.

Du kan höra intervjun här nedanför. Programmet är 52 minuter långt, intervjun med mig börjar efter cirka fem minuter. Om du har tid rekommenderar jag att du lyssnar på hela programmet som var väldigt intressant.

Radiointervju om depression i Kropp & Själ

Igår blev jag intervjuad av Ulrika Neideman Hjalmarsson som är programledare för radioprogrammet ”Kropp & Själ” i P1. Deras program i nästa vecka (tisdag 16/4 kl. 10.03) handlar om orsakerna till depression och jag var med för att berätta om hur depression känns, varför jag drabbades, hur jag tog mig ur det och vad jag tycker om svensk psykiatri.

Det var jättenervöst att bli intervjuad i radio, särskilt med tanke på att det är ett känsligt ämne. Inte för att det är tabu, det bryr jag mig inte så mycket om, utan eftersom det faktiskt är ganska nytt för mig att inte vara deprimerad längre. Dessutom vet jag ju att återfallsrisken är väldigt hög, så jag vill inte bli någon slags symbol för att det går att ta sig ur depressioner heller. Det skulle ge mig en prestationsångest som inte är sund tror jag.

Ulrika Neideman Hjalmarsson var i varje fall jättetrevlig och jag märkte fort att hon hade ett äkta engagemang i frågan om psykisk ohälsa. Jag gillar P1 oerhört mycket, faktum är att jag brukade ligga raklång i min säng och lyssna på P1 i flera timmar i sträck när jag var sjuk. Eftersom jag inte pallade med att jobba eller träffa vänner blev P1 min ständiga vän som höll mig i handen. True story. På så sätt känns det lite som att cirkeln är sluten nu när jag är med själv och berättar.

Kropp & Själ sänds som sagt nu på tisdag kl 10.03 i P1, jag kommer att lägga upp en länk här i bloggen till programmet i podversion på SR:s hemsida.

Jag har förresten stora nyheter på gång om boken om depression som jag har skrivit, men jag kan inte berätta om dem än. I början av nästnästa vecka kommer jag att kunna avslöja vad det är. Till dess får det vara en hemlighet.

Transkriberingshjälp för forskare, bokprojekt och fullbokat i januari

Den transkriberingshjälp för forskare på KTH som jag ägnat ganska stor del av december på börjar komma till sin ända. I eftermiddag kommer jag att leverera de sista forskningsintervjuerna i textform. Eftersom jag har skrivit på sekretessavtal kan jag inte berätta om innehållet, men det är ett intressant om än något osexigt ämne.

Dessutom ringde forskaren igår och ville ha mer transkriberingshjälp i januari, jag lovade att hjälpa till med transkriberingen även då, men sade att jag måste få intervjuerna så att jag hinner klart innan 5:e februari då jag åker till Kenya på semester.

Så resten av dagen idag går åt till transkribering, leverans och fakturering. Om jag hinner så kommer jag att kika lite på det bokprojekten som jag hjälper en tjej med. Det kommer inte att dra igång fullt ut förrän i januari, då även mitt eget bokprojekt återupptas och förhoppningsvis färdigställs, men jag tänkte ändå fixa lite småsaker redan innan jul så att jag får lättare att hitta fler idéer under uppehållet.

Januari är i stort sett fullbokat redan nu vilket känns riktigt skönt. Två bokprojekt, transkribering och som vanligt iBloggen. Imorgon kommer även en kille förbi kontoret och vill diskutera ytterligare ett bokprojekt, vi får se hur det går. Sedan tar jag julledigt men är tillbaka på kontoret 27:e december. God jul!

The Comeback Kid

Minns ni i våras när jag gick miste om ett riktigt bra jobb som jag trodde var i hamn? Det var tur att fick mycket goda nyheter både innan och efter den dagen så att besvikelsen kunde landa lite mjukt trots allt.

Jag skrev i varje fall då om det här misslyckandet då eftersom jag själv tycker att det är trist att bloggar som min ofta bara visar upp saker man lyckats med. Jag själv är överlag inte alls bättre på att vara fullständigt sanningsenlig i bloggen ska jag säga. Även om det har gått väldigt bra för mig det senaste året så har jag också åkt på ett par käftsmällar som jag inte skrivit om här.

En sådan sak var när jag i somras korrekturläste en bok åt en kund som inte alls blev nöjd. Det berodde i för sig på priset, men det var ändå en riktig kallsup. Till mitt försvar så var det superkort deadline och jag var tvungen att korrläsa på papperskopior och posta dem till förlaget. I efterhand funderade jag på om jag hade gjort något fel, men jag kan fortfarande inte tycka att det var oskäligt. Det blir inga fler jobb från det förlaget, men om man vill ha supersnabb och bra service och inte betala för sig så känns det inte som en kund som varit bra i det långa loppet heller.

Okej, varför tar jag nu upp det här nu? Jo, det jobbet jag inte fick i våras som handlade om att vara redaktör för en bok har just blivit mitt trots allt. Hon som ville ha hjälp hörde av sig och var väldigt besviken på den hon anlitade istället för mig. Jag gjorde en analys av boken och skickade till henne. Hon blev jätteglad, det var precis den feedbacken hon behövde. Jag blev väldigt lättad, särskilt eftersom jag hade varit ganska hård i mitt omdöme om stora delar av manuset.

Imorse var jag på hennes kontor och hade ett andra möte där vi diskuterade första kapitlet och de stora dragen i resten av boken. Det känns perfekt än så länge, vi sänder på samma våglängd och jag tror att det kommer bli bra.

Eftersom jag är trött efter det tidiga morgonmötet kanske det här inlägget är lite platt, i så fall ber jag om ursäkt för det. Nu ska jag fortsätta transkribera och försöka hålla ögonen öppna så länge jag orkar. Här står jag och väntar på hissen kl. 07:59 imorse:

Transkribering av intervjuer för hela slanten

Transkribering av intervjuer upptar den mesta av min tid just nu. Det är forskningsintervjuerna som ska vara färdiga innan årsskiftet som jag talat om tidigare här i bloggen.

Att transkribera intervjuer är om man ska vara helt ärlig inte det roligaste man kan göra i mitt yrke, men det kräver inte heller så mycket tankearbete och om man har fått in flytet går det relativt fort. Det här är det andra stora transkriberingsjobbet jag fått på kort tid, kanske minns ni att jag transkriberade videoföreläsningar i augusti åt en reklambyrå i Stockholm.

Sedan har jag haft några andra mindre transkriberingsjobb mellan de här projekten. Flera av transkriberingarna är för forskningsprojekt, vilket känns lite spännande men samtidigt blir det mycket upprepningar eftersom man ofta intervjuar flera personer med samma frågor. Har man hört intervjumanuset tio gånger så kan man nästan fylla i frågorna själv till slut.

Tidigare har jag bara arbetat med transkribering av intervjuer i journalistiska sammanhang. Då är det kanske max en timmes intervju som ska skrivas ner i text, vilket tar 3-4 timmar. Då är det dessutom inte lika noga med att det är ordagrant, vilket det är när man gör jobb åt forskare och jurister till exempel.

Som sagt, jag ska inte klaga. Jag har jobb och trivs ändå väldigt bra med det jag gör, men idag blir det klart om jag får ett annat gig som jag tror kommer bli mycket roligare. Dessutom har jag mitt eget bokprojekt som kommer att vara klart i jan/feb någon gång.

Nu återgår jag till transkribering av intervjuer resten av förmiddagen. Wish me luck.

Ett litet utbrott innan vi tar helg

Idag har jag suttit och arbetat med ett uppdrag som innefattar en stor organisation. Jag har svårt för stora organisationer. Inte att arbeta med stora organisationer, verkligen inte, utan att arbeta i dem. Kanske är det därför jag är egenföretagare, det finns någonting med stora organisationer som känns så oerhört omänskligt.

Det är givetvis en klyscha, att bara vara en utbytbar kugge i ett stort maskineri och så vidare, men jag är verkligen allergisk mot det. Jag älskar samspel med andra människor och att hjälpa varandra. Den sociala biten, att ha arbetskamrater. Det är inte det. Det är någonting annat. Byråkrati, regler, företagskulturer, policybeslut, mellanchefer, lunchkuponger, slöa it-avdelningar, långa beslutsvägar, utvecklingssamtal, internutbildningar, företagskonferenser, klädkoder och missnöjde med kaffemaskiner. Fy fan, fuck off!

Jag kan inte nöja mig med det. Särskilt inte nu när jag har fått smak på att bestämma själv. Jag tar på mig vad jag vill när jag går till kontoret, går de utbildningarna jag vill, köper mitt eget kaffe (te i för sig), väljer jobbtelefon själv, tar de uppdrag jag vill och samarbetar med människor som jag gillar, som gör mig lycklig.

Det enda jag MÅSTE är att se till att jag drar in tillräckligt med pengar. Vissa verkar vara skräckslagna inför det där. Att allting hänger på en själv. Jag är skräckslagen inför motsatsen:

Att jag kan göra så jävla gott jag kan i en organisation, men att det i slutändan ändå är någon annan jävla jävel som bestämmer över mig.

Förresten: Trevlig helg, hörrni.

Transkribering av forskningsintervjuer

Transkribering av forskningsintervjuer verkar vara någonting som forskare och doktorander gärna låter någon annan göra. Det är förståeligt ska jag säga, om man inte är van kan det ta otroligt lång tid och är inte direkt superskoj om man ska vara ärlig.

Igår fick jag ett nytt uppdrag, transkribering av forskningsintervjuer på ungefär 15 timmar ljudmaterial. Varje timme inspelning tar ungefär fyra timmar att transkribera, så det kommer att ta nästan två veckor i effektiv arbetstid. Det verkar vara ett känsligt material dessutom eftersom det denna gång krävs att jag kritar under ett tystnadspliktsavtal vilket aldrig har krävts tidigare.

Stora delar av december kommer alltså att bestå av att transkribera de här intervjuerna, lägg till att jag har blivit erbjuden fyra stora projekt som jag ska ta ställning till inom några veckors tid och ni förstår att det kommer att bli till att jobba stenhårt perioden innan jul.

I februari åker jag till Kenya i två veckor för avkoppling, sol och safari. Det är vad jag tänker på när jag inser hur mycket jobb jag har framför mig. Här är en bild på hotellet där jag kommer att toffla runt i mina flip-flops med en milkshake i ena handen och en bok i andra:

Min kalenderfobi gör sig påmind

Somliga av oss gillar inte kalendrar. Jag är en av dem. Att planera överhuvudtaget kan ge mig panik.

Jag misstänker att det beror på att jag har svackor då jag överhuvudtaget inte vill träffa någon, om jag då har utlovat att vara någonstans på en särskild dag får jag prestationsångest. Räknar dagarna. Blir nervös. Hinner jag bli på gott humör till torsdag? Kan jag avboka? Kan jag i så fall säga som det är, att jag inte är på humör? Eller måste jag hitta på någon vit lögn?

Om man går in i ett möte eller något annat med låg energi är det en kamp mot att verka ointressant och tråkig. Man försöker vara till lags, skratta på rätt ställen, humma lite medkännande för att verka intresserad och fylla i luckorna med kommentarer som liksom befäster att man faktiskt hänger med i samtalet.

Aja, varför berättar jag om den här inte särskilt positiva egenskapen jag har? Jo, det är nämligen så att jag den senaste tiden har börjat bli tvungen att använda min kalender lite mer flitigt. Folk hör av sig och vill att jag ska hjälpa dem med en massa olika saker. Jätteintressanta projekt som jag inte vill missa. Fantastiska människor som jag vill träffa. Tillfällen som kanske aldrig dyker upp igen om jag inte fångar dem nu.

Därför.

Och just det, jag har skrivit ett inlägg om bästa skärmskyddet till iPhone 5 idag. A domani!

Reportaget om mig i Platsjournalen

För någon månad sedan blev jag intervjuad av Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. De undrade hur det var att jobba med korrekturläsning och jag svarade på lite frågor. Tidningen finns att läsa i pappersform på alla arbetsförmedlingar i landet och på de flesta stora tågstationer, bland annat Stockholms centralstation.

Om ni vill läsa den med en gång kan ni klicka på bilden här nedan. Jag tycker att det är jättekul att få lite uppmärksamhet, det är ett kvitto på att man gör någonting rätt tycker jag.